Paul Greengrass film om oroligheterna i Nordirland slår hårt, regissören satsar på knockout i första ronden. Filmen är en och en halv timme adrenalin, ilska och politik. Greengrass imiterar Pontecorvos Slaget om Alger, men ger karaktärerna lite mer utrymme än i förlagan. Resultat är inget annat än lysande. Det blev också regissörens stora genombrott och gav honom möjligheten att göra uppföljarna till spionfilmen Bourne Identity.
Filmen utspelar sig under den söndag i Nordirlands historia då Brittiska armén sköt ihjäl 26 personer på staden Derrys gator och torg. Greengrass porträtterar detta med att berätta historien från båda läger, dels får vi se de unga människor som förbereder sig för den marsch The Civil Rights Movement har planerat, dels får vi följa James Nesbitt porträtt av rörelsens ledare, men vi får även se de Brittiska officerare och soldater som utmålas som ansvariga för händelserna. Det blir en intressant mix av det privata och det kollektiva. Där enskilda människor slåss för och symboliserar den kollektiva viljans storhet på ena sidan blir det hos britterna det omvända, där blir några enskilda personer ytterst ansvariga för de massaker vi presenteras för.
Kameraarbetet är hetsigt och närgånget och samtidigt helt utlämnande med en påtagligt “dokumentär” känsla. Men den verkliga storheten ligger i klipparbetet, det är ett sjujäkla hantverk vi presenteras för där varje bild slår rätt i maggropen, det är framförallt alla snygga dissolves som bygger upp den mardrömslika stämning som genomsyrar hela filmen, detta kombinerat med ett ljudarbete som placerar åskådaren mitt i händelsernas centrum. Det är nog en ganska rättvis beskrivning av filmen; ett avfilmat, mardrömsscenario, djupt inrotat i den nordirländska folksjälen.
Nämnda Nesbitt spelar den plikttrogne rörelseledaren med lika delar romantiserad idealist och uppgiven realist. Hans spel pendlar mellan olika känslolägen genom historien, och han i sig blir en avbild av det politiska levnadsklimat som existerade under perioden.
Man skulle kunna kategorisera filmen som historiskt dokument, trots att det är en fiktion vi ser är den ett exempel på hur man på ett smart och trovärdigt sätt kan låta filmens form transportera sina åskådare till en annan tid och leverera ett rakt politiskt budskap utan att överdramatisera förloppet, händelserna och bilderna i sig är mer än tillräckligt. I detta fallet lämnar det en film som trots sin klara politiska vinkling aldrig kommer med pekpinnar, men ytterst lämnar det en film som lyckas med bedriften att kännas modern trots sin tunga form av historielektion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar