Innan jag ser Shane Meadows "This is England" tänkte jag komma ikapp, eller värma upp med en annan av hans filmer, en rulle jag missad helt när den var aktuell här.
Dead mans shoes
Man skulle kunna sammanfatta hela det som en hämndrulle, något som vid första anblick verkar vara det enda anspråk filmen gör. Huvudkaraktären Richard återvänder till sin hemstad för att göra upp med ett antal personer, smågangsters, som gjort hans lätt utvecklingsstörde bror diverse oförrätter. Ansatsen presenteras försiktigt, Richard målar ut sina mål till clowner, han bryter sig in och förstör deras hem, stjäl deras knark, mm. Men Paddy Considines skådespel vittnar om att detta bara är början.
Till en början ligger hans gärningar i fas med vad gänget har gjort med hans bror, allt känns rättvist, publiken vaggas in en vanföreställning om att detta är något vi sett förut, detta, filmens som medium kanske äldsta tema. Men regissören Shane Meadows går steget längre och vågar göra sin huvudkaraktär osympatisk och hans handlingar orättfärdigade, våldet blir plötsligt obekvämt och Richards metoder och psykologiska spel får en att tvivla på hans motiv. Det är också detta som leder filmen framåt, man vill veta mer om var han hämtar sitt ursinne. Det skapas en spänning i det faktum att filmens motiv och utspel inte ligger i synk. Dock är hans hantverk subtilt, Meadows målar inte med stora penseln som en regissör som Tarantino gjorde i sin ändlöst kopierade “Pulp Fiction”, utan han skapar vad som bäst beskrivs som små cliffhangers som i det makligt lunkande narrativet porträtteras med något lika enkelt som genialt, nämligen klassiska återblickar.
Filmens bilder är lika oförskönat råa som det våld som iscensätts. Vi möts av ett grovkornigt handburet foto i en engelsk arbetarstad, allt i enlighet med den tradition man först tänker på när man pratar om engelsk film. Filmens återblickar på förnedringen av Richards bror går i svartvitt och en än mer rörlig kamera. Detta är också en av filmens få skavanker, valet av de estetikska avbrotten i återblickarna känns närmast övertydliga, och är ett onödigt tillskott i ett annars formmässigt fullkomligt, “fulsnyggt” verk.
Vad som då återstår är en film som kunde sålts med en tagline som “Death Wish möter Rain Man i regi av Ken Loach!”.
Och det är just denna blandning av influenser och spel med gängse genrekonventioner Shane Meadows uppvisar som är filmens styrka. Detta kombinerat med starka rollprestationer av alla inblandade, och framförallt av Paddy Considine i rollen som Richard gör “Dead Mans Shoes” till en sorgligt förbisedd modern hämndfilm där våldet hamnar lika mycket i fokus som karaktärer eller omgivningar. Det sammanvävs i varje bild och tillåts ta plats, tas på allvar. Och föga förvånande är läxan vi lär oss att det är ingen vacker syn vi möts av när våldets yttersta väsen blottas tillsammans med dess utövare, oavsett hur starka motiven är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar