I uppföljaren till oscarsvinnaren om Englands första drottning återupprepar Cate Blanchett sin roll som Elizabeth I. Historien tar plats i oroligheterna mellan Spanien och England, där Spaniens kung Filip II vill utvidga sitt mäktiga katolska rike i Europa, endast det protestantiska kungadömet England står mellan honom och “världsherravälde”. Elizabeth måste samtidigt tampas med inre motstånd inom kungadömet, hennes kusin Mary Stuart, spelad av Samantha Morton planerar mörda henne i maskopi med Spanien, och på en personlig nivå går det rykten om att drottningen är frigid då hon inte kunnat bringa folket en tronarvinge, trots att hon börjat komma till ålder.
Precis som sin föregångare bombarderas åskådaren av helt magnifika bilder, det är medeltida högadel i all sin extravagans, stora audienser, och kungliga hov draperade i sammet och siden. Detaljerat och pråligt, på gränsen till tacky. Men ofta är bilderna komponerade utanför filmens kontext, man får känslan av att regissören frossar i sin egen finurlighet och det som borde kännas vackert och episkt ödesmättat blir på sina ställen malplacerat. Dock finns det bilder som slår en med häpnad, som när Elisabeth står på klipporna och beskådar hur hennes armada slår Spaniens sjöangrepp till spillror, ackompanjerat av en datoranimerad storm som tycks symbolisera hela infernot. Mycket snyggt.
Geoffrey Rush repriserar sin roll som drottningens hänsynslösa rådgivare, och han är som vanligt helt strålande, särskilt i scenerna där Cate Blanchett spelar sitt maktkort och får honom att böja sig för den ärftliga överheten. Skådespeleriet håller överlag en hög klass, vilket inte är underligt med tanke på vem som syns. Nämnda Samantha Morton spelar med en beräknande kylighet som går genom filmduken, som det brukar heta. Clive Owen gör entré som gentlemanna piraten Sir Walter Raleigh och svansar runt hovet som en frigjord Casanova i hopp om att slå klorna om kronjuvelerna. Owen reder sin roll väl, dock är hans upptäcktsresenär den svagaste karaktären i sällskapet.
Goda skådespelarinsatser till trots är det något som inte stämmer, särskilt dialogen sviktar med jämna mellanrum, vissa scener är lysande medan andra får en att skruva på sig lite obekvämt, och det är just denna irreguljäritet i dialog och manus som är en av filmens stora problem.
Man märker av en ambivalens i filmens fokus, det finns delar då filmarna verkar vilja rida på den mainstream våg som finns i genren historiskt episkt drama, men i denna film blir det bara till ett stort frågetecken. Varför visa ett ridande peptalk i en film där man tror och hoppas bli skonad från just detta, samt följdfrågan varför visa detta peptalk om man inte ska visa själva slaget, otroligt antiklimaktiskt och fullständigt oförståeligt. Första filmen om Elisabeth var befriad från liknande poserande, det var dess fokus på politiskt ränksmidande i form av ett historiskt kammarspel som gjorde den unik och njutbar. Uppföljaren sällar sig till mängden och blir i sina bästa stunder till just ett snyggt poserande, men dessvärre inte mer än så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar