Elizabeth - The Golden Age

I uppföljaren till oscarsvinnaren om Englands första drottning återupprepar Cate Blanchett sin roll som Elizabeth I. Historien tar plats i oroligheterna mellan Spanien och England, där Spaniens kung Filip II vill utvidga sitt mäktiga katolska rike i Europa, endast det protestantiska kungadömet England står mellan honom och “världsherravälde”. Elizabeth måste samtidigt tampas med inre motstånd inom kungadömet, hennes kusin Mary Stuart, spelad av Samantha Morton planerar mörda henne i maskopi med Spanien, och på en personlig nivå går det rykten om att drottningen är frigid då hon inte kunnat bringa folket en tronarvinge, trots att hon börjat komma till ålder.

Precis som sin föregångare bombarderas åskådaren av helt magnifika bilder, det är medeltida högadel i all sin extravagans, stora audienser, och kungliga hov draperade i sammet och siden. Detaljerat och pråligt, på gränsen till tacky. Men ofta är bilderna komponerade utanför filmens kontext, man får känslan av att regissören frossar i sin egen finurlighet och det som borde kännas vackert och episkt ödesmättat blir på sina ställen malplacerat. Dock finns det bilder som slår en med häpnad, som när Elisabeth står på klipporna och beskådar hur hennes armada slår Spaniens sjöangrepp till spillror, ackompanjerat av en datoranimerad storm som tycks symbolisera hela infernot. Mycket snyggt.

Geoffrey Rush repriserar sin roll som drottningens hänsynslösa rådgivare, och han är som vanligt helt strålande, särskilt i scenerna där Cate Blanchett spelar sitt maktkort och får honom att böja sig för den ärftliga överheten. Skådespeleriet håller överlag en hög klass, vilket inte är underligt med tanke på vem som syns. Nämnda Samantha Morton spelar med en beräknande kylighet som går genom filmduken, som det brukar heta. Clive Owen gör entré som gentlemanna piraten Sir Walter Raleigh och svansar runt hovet som en frigjord Casanova i hopp om att slå klorna om kronjuvelerna. Owen reder sin roll väl, dock är hans upptäcktsresenär den svagaste karaktären i sällskapet.
Goda skådespelarinsatser till trots är det något som inte stämmer, särskilt dialogen sviktar med jämna mellanrum, vissa scener är lysande medan andra får en att skruva på sig lite obekvämt, och det är just denna irreguljäritet i dialog och manus som är en av filmens stora problem.

Man märker av en ambivalens i filmens fokus, det finns delar då filmarna verkar vilja rida på den mainstream våg som finns i genren historiskt episkt drama, men i denna film blir det bara till ett stort frågetecken. Varför visa ett ridande peptalk i en film där man tror och hoppas bli skonad från just detta, samt följdfrågan varför visa detta peptalk om man inte ska visa själva slaget, otroligt antiklimaktiskt och fullständigt oförståeligt. Första filmen om Elisabeth var befriad från liknande poserande, det var dess fokus på politiskt ränksmidande i form av ett historiskt kammarspel som gjorde den unik och njutbar. Uppföljaren sällar sig till mängden och blir i sina bästa stunder till just ett snyggt poserande, men dessvärre inte mer än så.

Bloody Sunday

Paul Greengrass film om oroligheterna i Nordirland slår hårt, regissören satsar på knockout i första ronden. Filmen är en och en halv timme adrenalin, ilska och politik. Greengrass imiterar Pontecorvos Slaget om Alger, men ger karaktärerna lite mer utrymme än i förlagan. Resultat är inget annat än lysande. Det blev också regissörens stora genombrott och gav honom möjligheten att göra uppföljarna till spionfilmen Bourne Identity.

Filmen utspelar sig under den söndag i Nordirlands historia då Brittiska armén sköt ihjäl 26 personer på staden Derrys gator och torg. Greengrass porträtterar detta med att berätta historien från båda läger, dels får vi se de unga människor som förbereder sig för den marsch The Civil Rights Movement har planerat, dels får vi följa James Nesbitt porträtt av rörelsens ledare, men vi får även se de Brittiska officerare och soldater som utmålas som ansvariga för händelserna. Det blir en intressant mix av det privata och det kollektiva. Där enskilda människor slåss för och symboliserar den kollektiva viljans storhet på ena sidan blir det hos britterna det omvända, där blir några enskilda personer ytterst ansvariga för de massaker vi presenteras för.

Kameraarbetet är hetsigt och närgånget och samtidigt helt utlämnande med en påtagligt “dokumentär” känsla. Men den verkliga storheten ligger i klipparbetet, det är ett sjujäkla hantverk vi presenteras för där varje bild slår rätt i maggropen, det är framförallt alla snygga dissolves som bygger upp den mardrömslika stämning som genomsyrar hela filmen, detta kombinerat med ett ljudarbete som placerar åskådaren mitt i händelsernas centrum. Det är nog en ganska rättvis beskrivning av filmen; ett avfilmat, mardrömsscenario, djupt inrotat i den nordirländska folksjälen.



Nämnda Nesbitt spelar den plikttrogne rörelseledaren med lika delar romantiserad idealist och uppgiven realist. Hans spel pendlar mellan olika känslolägen genom historien, och han i sig blir en avbild av det politiska levnadsklimat som existerade under perioden.

Man skulle kunna kategorisera filmen som historiskt dokument, trots att det är en fiktion vi ser är den ett exempel på hur man på ett smart och trovärdigt sätt kan låta filmens form transportera sina åskådare till en annan tid och leverera ett rakt politiskt budskap utan att överdramatisera förloppet, händelserna och bilderna i sig är mer än tillräckligt. I detta fallet lämnar det en film som trots sin klara politiska vinkling aldrig kommer med pekpinnar, men ytterst lämnar det en film som lyckas med bedriften att kännas modern trots sin tunga form av historielektion.

En liten film om hämnd...

Innan jag ser Shane Meadows "This is England" tänkte jag komma ikapp, eller värma upp med en annan av hans filmer, en rulle jag missad helt när den var aktuell här.

Dead mans shoes


Man skulle kunna sammanfatta hela det som en hämndrulle, något som vid första anblick verkar vara det enda anspråk filmen gör. Huvudkaraktären Richard återvänder till sin hemstad för att göra upp med ett antal personer, smågangsters, som gjort hans lätt utvecklingsstörde bror diverse oförrätter. Ansatsen presenteras försiktigt, Richard målar ut sina mål till clowner, han bryter sig in och förstör deras hem, stjäl deras knark, mm. Men Paddy Considines skådespel vittnar om att detta bara är början.

Till en början ligger hans gärningar i fas med vad gänget har gjort med hans bror, allt känns rättvist, publiken vaggas in en vanföreställning om att detta är något vi sett förut, detta, filmens som medium kanske äldsta tema. Men regissören Shane Meadows går steget längre och vågar göra sin huvudkaraktär osympatisk och hans handlingar orättfärdigade, våldet blir plötsligt obekvämt och Richards metoder och psykologiska spel får en att tvivla på hans motiv. Det är också detta som leder filmen framåt, man vill veta mer om var han hämtar sitt ursinne. Det skapas en spänning i det faktum att filmens motiv och utspel inte ligger i synk. Dock är hans hantverk subtilt, Meadows målar inte med stora penseln som en regissör som Tarantino gjorde i sin ändlöst kopierade “Pulp Fiction”, utan han skapar vad som bäst beskrivs som små cliffhangers som i det makligt lunkande narrativet porträtteras med något lika enkelt som genialt, nämligen klassiska återblickar.

Filmens bilder är lika oförskönat råa som det våld som iscensätts. Vi möts av ett grovkornigt handburet foto i en engelsk arbetarstad, allt i enlighet med den tradition man först tänker på när man pratar om engelsk film. Filmens återblickar på förnedringen av Richards bror går i svartvitt och en än mer rörlig kamera. Detta är också en av filmens få skavanker, valet av de estetikska avbrotten i återblickarna känns närmast övertydliga, och är ett onödigt tillskott i ett annars formmässigt fullkomligt, “fulsnyggt” verk.

Vad som då återstår är en film som kunde sålts med en tagline som “Death Wish möter Rain Man i regi av Ken Loach!”.
Och det är just denna blandning av influenser och spel med gängse genrekonventioner Shane Meadows uppvisar som är filmens styrka. Detta kombinerat med starka rollprestationer av alla inblandade, och framförallt av Paddy Considine i rollen som Richard gör “Dead Mans Shoes” till en sorgligt förbisedd modern hämndfilm där våldet hamnar lika mycket i fokus som karaktärer eller omgivningar. Det sammanvävs i varje bild och tillåts ta plats, tas på allvar. Och föga förvånande är läxan vi lär oss att det är ingen vacker syn vi möts av när våldets yttersta väsen blottas tillsammans med dess utövare, oavsett hur starka motiven är.